Jag är uuuuuuuttråkad....Har haft fruktansvärt massa att göra idag med men nu när dottern valde att lägga sig tidigt vet jag inte vad jag ska ta mig för att göra riktigt. Har pluggat,städat ,lagat mat och varit ute med hunden, tvättat som VANLIGT. Men jag känner mig nåt grymt sällskapssjuk och har ingen att umgås med.
Inte för att låta som nån smygalkis, men åhhhh vad gott det hade varit med ett glas rött eller en iskall öl till kvällens avsnitt av Lost. Men kan ju inte ens ta cykeln och köpa mig en flaska cola zero (dottern ligger ju och sover). Nej,,jag får göra som vanligt. Brygga mig lite kaffe och nöja mig med det (vilket i och för sig inte är alltför illa eftersom jag får såna koffeinkickar efter operationen så det inte är klokt,,,haha,,,tyvärr brukar det bli mer yrsel än eufori över för mycket kaffe).
Positivt för dagen är att svullnaden har lagt sig lite.Nu väger jag bara ca 1 kg mer än jag gjorde innan pms och mens (dvs 73,5 och nu 74,5 kg). Men nog har jag slarvat så jag kommer säkert väga iaf 0,5 kg mer än innan även efter mens.....blä för min dumma svaghet.
Ett nytt kapitel i mitt liv har varit att gå och träffa en kurator. Shit,,,hur ska jag uttrycka mig. Men det är så att hon har bett mig att skriva antingen dagbok eller blogga om mina känslor (hon fick reda på att jag hade en blogg). Jaha,,,hur lätt är det på en skala då? Men grejen är att det verkligen skulle vara skönt att förklara lite för människor runt omkring vad som rör sig i mina tankar eftersom jag ibland handlar både orationellt och lite småskumt. Men det är ju sååååå svårt att visa sina svagaste punkter. Men kanske är det de enda att göra. I vilket fall har jag träffat denna underbara kvinna några gånger och det har jag gjort underverk för mitt sätt att hantera jobbiga känslor. Hon säger varje gång att hon alltid blir så förvånad över vilka kloka tankar jag har över mina problem, hur jag vill hantera dom och mitt liv i stort. Men problemet ligger inte där egentligen utan problemet ligger i att jag ofta låter mina emotionella känslor ta över,,,,jag låter mitt känsloliv styra över intellektet alltför många gånger.
Men men men,,,,hur gör man då? Jag kan veta saker såååå förbannat väl men låter alla mina sårade känslor välla fram och fördärva det som finns nu. Jag har så svårt att lita på människor och att folk faktiskt kan vara både goda, snälla och att det faktiskt tycker om MIG.
Dels beror det på en jäkligt jobbig uppväxt (oj oj så stort kapitel men vill inte gå in på det här då vissa familjemedlemmar läser här), skolan, tjockistiden (som jag skrivit innan,,,,folk kan vara nåt så fruktansvärt elaka och hänsynslösa) och det senaste och kanske mest förödande för självkänslan: att bli sviken av en människa jag trodde stod mig mycket nära.
Det svåra är att inte låta allt det där påverka och förstöra allt det som är fint och bra här och NU. Jag önskar så att jag kunde lita på att jag duger, att det finns folk som tycker om mig osv. Jag vet ju att jag kan en massa bra saker,,,jag är både smart,rolig (hoppas jag,,hehe), snäll,empatisk osv. Men vissa dagar tvivlar jag såååååå mycket på detta.
Jag har ett sånt bekräftelsebehov vilket kan te sig enormt skumt för människor runt omkring. När jag nu har börjat känna på människors snällhet och goda vilja kan jag inte få nog. Jag vill tycka om människor och visa det. Tyvärr kanske FÖR mycket ibland. Ibland känner jag mig som ett barn som upptäckt något nytt och bara vill så mycket,,,,älska och älskas.
Det som är jobbigt för tillfället är att det börjar kännas bättre i mitt liv (oj det där lät ju inte alls motsägelsefullt va?)....Problemet är det att innan var det bara mörkt och dystert,,,jag behövde inte lita på nån. Då "visste" jag ju till 100% att jag inte dög. Men nu "på väg uppåt" måste jag hela tiden intala mig om att jag faktiskt gör det. Det är inte det lättaste att bygga upp självkänsla och självförtroende efter alla de törnar jag fått.
Usch känner att det här blev rörigt. Någon dag ska jag försöka förklara lite mer lättsamt. Detta kanske är lite svårt att förstå. Men iochmed att jag beter mig konstigt ibland och att det är så grymt svårt att förklara det med ord på ett bra sätt sårar jag människor runt omkring mig och jag gör och säger saker jag egentligen inte alls menar.
